Ilska.

Klockan är 22.00, en mörk och ruskig kväll, fullmånen lös väldigt stark den här kalla novemberkvällen. Jag sitter på polisstationen, just denna kväll känns det som det kan bli en spännande natt. Som vanligt har jag rätt. Larmet gick och fallet blev mitt. Den här gången handlade det om en ung kvinna. Jag blev stressad som jag ofta blir och jag ropade på Roger, min partner, som jag löser alla fall med. Roger är en lång, mörk man med en riktig basröst. Vi åkte direkt till brottsplatsen.

När vi kom fram till platsen där den unga kvinnan låg, kunde vi konstatera att hon var rejält mörbultad, med sår över hela kroppen och hennes ögon var stängda. Det såg ut som allt liv var borta, att hennes kropp hade slutat arbeta men, till vår förvåning hade hon en svag puls. Den här kvinnan var stark, det märktes direkt. Ambulansen och brandkåren var redan på plats, de bar in henne i ambulansen och hon fick syrgas direkt. Jag antar att jag borde ha vant mig vid alla dessa syner med tanke på mina 20 år, som polis, men faktum är att man vänjer sig aldrig. Medan Beata, som den unga kvinnan hette var på väg till sjukhuset gick vi runt i skogen och letade efter bevis. Det enda Roger och jag kunde hitta var hennes telefon. Vi kunde läsa ett sms från hennes mamma, ”skynda dig hem, det är kallt och mörkt ute. Ring om du vill att jag ska hämta dig, puss mamma. ”.

Då ringde jag upp hennes mamma och berättade vad som hade hänt, hon blev förkrossad och frågade vilket sjukhus Beata, var på väg till. Jag berättade att det var Karolinska, och då blev Beatas mamma blev helt hysteriskt och sa att hon var på väg och lovade att skynda sig. Jag bad att hon skulle köra försiktigt och försökte säga att allt skulle bli bra. Men hon svarade inte riktigt, hon bara mumlade lite smått tillbaka.

Jag tog med mig Roger tillbaks ut i skogen, det var svårt att se på grund av mörkret. Men vi hittade en sak, en tjock, grov och kraftig kvist. På spetsen av den tjocka kvisten, såg vi några droppar blod och på mitten så var den halvt bruten. Det var då jag fick samtalet av Sanna som är sjuksyster på Karolinska sjukhuset, det var angående Beata. Hon lever, men hon ligger i koma och hon läget är kritiskt. Detta var inte den första gången som en offer hamnar i koma. Det första Roger och jag måste göra är att hitta vittnen eller människor runt Beata som visste var hon hade varit och vilka som tyckte illa om henne. Jag skulle även fråga om det fanns något misstänkt omkring Beata. Vi har ännu inga vittnen eller några andra människor inblandat än hennes mamma så henne är den första jag vill tala med. Jag och Roger åkte till Karolinska Sjukhuset där det var en hel del folk, skrikande barn och oroliga vuxna. När Roger och jag såg Beatas mamma, hälsade vi artigt på henne och beklagade vad som hade hänt. Susanne som Beatas mamma hette började prata, hon berättade att Beata har alltid varit intresserad av simning, hon hade tävlat och tränat ända sedan hon var 6 år, hon var med andra ord riktigt duktig inom sporten och hade många medaljer och pokaler på hyllan hemma.

Susanne berättar även att Beata var mycket duktig i skolan, hon gick i tvåan på gymnasiet och var 17 år, men hon hade inte så många vänner. Det var inte så att folk inte gillade henne utan hon hade bara inte så många att vara med efter skolan. Susanne berättade även att hon och Beatas pappa är skilda och inte bor med varandra sedan 9 år tillbaka.

Susanne hade gift om sig med en ny man som heter Klas och han var mycket vänlig berättade hon men Beata hade tydligen inte tyckt lika mycket om honom som hennes mamma.

Vi frågade Susanna om det fanns en anledning varför Beata inte gillade Klas, Susanna sa att hon inte visste men att hon tror att Beata fick fel bild av Klas eftersom han var ofta otrevlig, men det var inte henne menat åt henne, han hade det bara jobbigt på jobbet just den tiden och råkade ta ut det på henne genom att inte vara så trevlig.

Jag frågade Susanna vad Klas tycke om Beata, eller om han hade något problem med henne. Hon

svarade att han tyckte om henne mycket och inte hade några problem med henne alls.

Vi kontaktade Klas för ett förhör, vi ville se var han hade befunnit sig vid tiden av olyckan, samt vad han känner inför det som har hänt Beata.

Vi ringde honom och sa att han skulle komma till polisens kontor klockan 18.00 samma kväll. Klas kom till polisstationen i tid.

Vi började förhöret med att fråga vart han exakt befunnits sig vid den tiden, då vi hittade Beata. Han svarade hastigt att han var hemma. Men vi visste att han inte var hemma, eftersom Susanna hade berättat att hon var hemma ensam, natten det hände. Vi konfronterade Klas och berättade att Susanne sagt att Klas inte kommit hem den natten. Hon hade tydligen blivit mycket orolig och ringt dig flera gånger sa jag bestämt. Då tänkte han efter lite och sa osäkert att han hade varit och jobbat och misstagit sig på dagen, men det lät inte särskilt trovärdigt, Roger och jag tittade på varandra och jag sa till honom att vi var tvungna att behålla honom över natten, han såg bekymrat runt sig och frågade oss varför. Vi sa lugnt att vi ville behålla honom över natten.

Nästa dag blev vi informerade om att Klas inte hade varit på jobbet, han hade till och med gått tidigare från jobbet fick vi höra ifrån hans chef.

Vi tar in Klas på ett ytterligare förhör eftersom hans historier inte är trovärdiga, vilket gör honom ännu mer misstänkt.

Vi började förhöret med att spela in vilket datum det var, vad vi förhörde oss om och vem det var som vi förhörde. Förhöret fortsatte men vi misstänkte fortfarande att Klas fortsatte att ljuga vilket gjorde att förhöret inte ledde någonstans.

När förhöret avslutades, satte Roger och jag oss och tänkte igenom allting som kan ha hänt under kvällen, men vi får ändå inte ihop det. Varför skulle han vilja göra det, vad kunde Beata ha gjort för att han skulle göra något sådant fruktansvärt..?

När vi hade suttit i 30 minuter och diskuterat fram och tillbaka, kom vi fortfarande inte fram till något. Vi var helt enkelt tvungna att hitta andra människor som kände Beata väl och kunde hjälpa oss. Roger kom då på att han hade hört talas om Nicolina som simmade i samma grupp som Beata, Susanna hade sagt att det var hon och Beata som var de duktigaste i gruppen.

Vi kallade in henne på möte nästa dag för att veta mer om Beata, det kanske till och med är så att hon har någon aning om vem som kan ha med detta och göra..

Det var morgon och klockan 9 kom Nicolina in till stationen, hon såg blek, utmattad och ängslig ut. Kanske var det på grund av att en av hennes vänner ligger i koma..

På mötet pratade vi om hur hon kände Beata, och hur hon var som vän och person. Vi frågade även om hon hade pratat med Beata om det kanske fanns någon som hade gjort henne illa eller någon i hennes bekantskapskrets som ogillade henne. Nicolina satt tyst en liten stund, men sedan sa hon att det enda hon kunde komma var Beata låtsas pappa Klas, som hon visste att Beata hade svårt för. Hon kunde även komma iåg att Beata hade sagt att hon kände att Klas gillade henne heller. Nu leddes spåret åter in på Klas, det verkar vara någonting med honom.

Klockan började närma sig 5 på eftermiddagen, jag kände mig utarbetad.

Klas finns fortfarande med i bilden, och hans fortsatta lögner om var han befann sig vid tiden Beata blev misshandlad. Allt sammantaget gör oss mer och mer fundersamma. Varför ljuger han? Varför tala han inte sanning? Det är just det som gör att vi misstänker honom. Men varför... Mitt i min mening blev jag avbruten av Nicolina, plötsligt sitter hon och storgråter och ser nu ännu blekare ut.

- Det var jag!! skrek hon snabbt.

- Va?! sa jag, vad menar du?

- Ja det var jag!! hulkade hon..

- Men varför?

- Helt ärligt så vet jag inte, eller jo det vet jag. Jag har alltid varit bäst i simlaget och sen kommer hon och tar min plats, det är en tävling nästa vecka. Jag ville inte komma på än sämre plats än henne. Det här var ju inget jag hade planerat, men när jag såg henne gå där framför mig, blev jag så arg och såg tillfället att göra det jag tyckte hon förtjänade. Hon sa det ganska bestämt, med tanke på det fruktansvärda hon hade gjort mot sin vän.

Det var då jag antog att hon kanske hade något fel, kanske en sjukdom som fått henne att göra något så våldsamt. Detta skulle aldrig en frisk människa göra. Det vi var tvungna att göra nu var att prata med hennes föräldrar och berätta allt som har hänt, det är riktigt svårt att berätta något sånt hemskt till en förälder om dess barn.

Beata ligger fortfarande i koma, läkarna talade om för oss att det är kroppen bästa sätt att återställa sig på. Läkarna har sagt att det finns goda chanser för Beata att vakna upp och kunna leva att så normalt liv som möjligt. Så nu var det bara för hennes nära och kära att låta tiden läka hennes sår.

Nu slog mig tanken, varför hade då Klas ljugit hela tiden om var han var någonstans det hände, om han inte hade någonting med saken att göra? Det var dock inte våran sak att hantera, men jag blev fundersam..

För ung?

För ung är en dikt som handlar om att man är för ung för nästan allt, känna, älska, ta ansvar osv.. Det jag har skrivit nedan är mina egna tankar och resonemang kring denna dikt. Dikten ger mig mer frågor än svar.

När jag läser denna dikt tänker jag direkt att den inte är sann. Varför är det självklart att en ung människa inte kan känna eller älska? Unga människor kan också gå igenom händelser, som kan göra ont eller kännas tungt. Bara för att en person är ung skulle det inte betyda lika mycket då?

Jag håller verkligen inte med om det. Denna dikt får mig direkt att tänka på att jag själv har gått igenom, saker som har fått mig att må dåligt. När en ung person mår dåligt är det precis samma känslor som hos en vuxen.

Spontant skriver denna person att man är för ung för att känna. Jag tror självklart inte att alla människors känslor är likadana, men man kan aldrig vara för ung eller för gammal för att ha känslor. Förmodligen kan man reagera olika beroende på vilken ålder man har, men innerst inne har man lika lätt att känns sorg som lycka oavsett ålder, tror jag.

Personen som har skrivit denna dikt måste antagligen ha något i bakhuvudet, något som han/hon vill försöker säga, men utifrån mina egna erfarenheter kan jag inte se vad det skulle vara. Jag är tycker att det är viktigt att kunna visa känslor, om man ör glad eller ledsen och då spelar åldern ingen roll.